Ja vad ska man säga? Jag tänkte fråga mig själv "vad gör jag för fel"... men sanningen är att det vet jag ju redan. Detta med att varva ner är inte min grej, inte heller regelbundna mattider eller hälsosamma sådana. Men... tydligen säger min kropp ifrån, och idag med råge!

 

Jag stod och pratade med söta Ulrika när jag känner att det börjar gå åt helsike med musklerna i benet.. detta ser även Ulrika, plus att mina ögon börjar gå åt olika håll. Innan jag vet ordet av ligger jag på golvet och leker sprattelgubbe. Detta fick ju människor runt om att fundera och bli rädda så de samlades ju fler och fler runt om vilket gjorde min stress och anfallet värre, så jag fick bäras ut i hisshallen och senare besök av ambulanspersonal.

Ett ord; pinsamt! 

Men.. jag har förmodligen världens sötaste arbetskollegor, tack Ellinor du har världens största hjärta!

 

Så vad har jag gjort idag; jag har fått åka rullstol för första gången i mitt liv. Men.. jag skäms, inte för att jag får anfall men jag skäms för att jag själv inte tycker att det är någon fara och inte vill dra sympatiuppmärksamhet.

 

Men.. Alla på "362:an" + vakter var jättesöta! Tack

Nu ligger jag på soffan och tänker sova, det är som att springa ett marathon och min kropp är De Ö de.

Jag har köpt magnesiumtillskott och tryckt i mig! Bra där