Jag vet inte vad som händer med mig just nu!

Mellan den här helt okej känslan av att bära runt på en vattenmelon och falla offer för kommentarer som "tjenare tjockis" "det där ser tungt ut" "Oj vad stor du är..:" osv osv osv, så har någonting hänt!

Jag har fram tills nu upplevt något helt annat än vad man hört om det här med att vara på tjocken, det ska vara jobbigt, det är tungt och man vill inget annat än att föda mot slutet. 

...slutet ja! Är det nu det? För nuuu... nuuu har jag börjat komma till det där stadiet då jag verkligen känner att det borde vara dags! Det finns ingen rädsla, det är inte tungt och jag känner mig... lika gravid som från dag ett ungefär. MEN... jag är otålig! Dina sparkar ska du veta du där inne, är inte bara fantastiska, söta och puttesnuttiga!

Det är nämligen så att har man sedan innan lite svårt att koncentrera sig och inte flyta iväg i drömmarnas värld, så underlättar du inte direkt! Och jag märker att även du är otålig så jag tycker att vi gör en deal du och jag, om du kommer ut nu, så lovar jag att världen här utanför kommer att vara så mycket bättre!

 

 

Jämför nu skrutten min:

 

Utanför - Mig, Pappa, en storebror som baara vill kela (;)) flera varma täcken, god mat och mycket mycket utrymme! Du har ett eget gym att komma ut till, med massor av kompisar i! (Tack farmor Pia och farfar Conny)

Innanför - Du andas, äter och kissar samma sak.. Blä! Du kan knappt röra dig för din etta har börjat bli för liten, du ser ingenting och du har ingen att jollra med!

 

Så... du ser, let's get going!