Visst är det konstigt?

För ett år sedan var det det bästa jag visste, en stund av flykt, att sitta på ett tåg några timmar alldeles ensam och bara förkovra sig i egna tankar och förväntningar. Jag har alltid varit väldigt beroende av "egen tid", något som Jocke är fullt medveten om, och alla andra vänner i min närhet också för den delen.

Att försvinna en stund, att resa iväg och lämna "hemma" bakom för en stund, har alltid varit väldigt lockande för mig. Några dagar räcker alltid men det ger en tid att tänka, att ställa sig vid sidan om vardagliga perspektiv och problem... och faktiskt hinna sakna det man åker ifrån.

Ångesten
Men nu är någonting annorlunda. Något har hänt senaste tre månaderna.. ångesten infann sig i samma sekund som jag lämnade lägenheten och insåg att jag inte hade en lite tjej i min famn. Jag har på något sätt vuxit ihop med den lilla människa som för drygt tre månader sedan kom till oss, ny i våra liv.
Att vara ensam, har jag upptäckt är väldigt ensamt, kanske rentav så skapar det en känsla av tomhet och otillbörlighet. Jag sitter på tåget mot göteborg och får en lätt känsla av deja vu, jag kan det här, jag vet hur man gör... men det är inte på samma sätt.
Det är en bittersöt känsla jag upplever just nu, jag är ensam, jag sitter med ett glas vin och en väldigt lång playlist och tittar ut genom fönstret.... Det ÄR skönt, det ger mig den där känslan som jag vet att jag älskar så mycket och varit lite smått beroende av senaste 26 åren,

Men... jag saknar någon! Och inte bara någon jag saknar det liv som jag själv skapat tillsammans med den man som jag lovat att alltid vakna upp bredvid, att alltid älska. Och ja, det gör jag, jag älskar dem båda och att man kunde sakna någon efter några timmar är för mig obegripligt, eller va, obegripligt, fram tills nu...

Jag är fast nu, jag har insett det! Ni har mig i mitt grepp min underbara familj och jag släpper er aldrig!